Senast vi såg Niklas Persson-Ghylfe spela amerikansk fotboll i Örebro Black Knights var säsongen 2013. Black Knights gjorde sitt tredje år i Superserien och sitt andra på Behrn Arena. För blott tredje gången i föreningens historia tog man sig till SM-final, och man gjorde det genom en hisnande semifinalvinst borta på Tyresövallen. Finalen spelades på mäktiga Tele2 Arena inför över 4.000 åskådare. En säsong många Black Knights-spelare och supportrar minns med glädje och hopp om framtiden. För Persson-Ghylfe var det dock annorlunda.
– Jag skadade mig under slutet av säsongen 2012, säger Niklas. Det gjorde att jag tappade vilja och målmedvetenhet in i offseason 2013, som sedermera slutade med att jag skadade mig så pass allvarligt att säsongen var över tidigt. Då förstod jag att kroppen behövde ett break efter 13 spelade säsonger. Hur mycket man än älskar sporten tär det psykiskt och fysiskt på en utsätta sig för detta. Jag behövde en system reboot liksom.
Trots detta blev frånvaron från sporten och föreningen i hans hjärta kortvarig. Efterföljande säsong var han tillbaka på sidlinjen – som Head Coach för det nystartade damlaget.
– En god vän till mig, Jonas Lewén, var med och roddade i damlaget från början. Det var han som fick in mig där. Förutom min skada hände mycket i mitt liv under den här perioden. Periodvis har det varit väldigt tufft – jag avslutade mina studier på universitetet, jag blev pappa, och jag förlorade min mamma… Det var absolut tjejerna i damlaget som gjorde att jag fick tillbaka hjärtat för footballen. När jag stått och predikat för dem om målsättningar och driv har jag kommit på mig själv att jag talade lika mycket till mig själv som till dem. De har verkligen betytt oerhört mycket för mig.
Persson-Ghylfe har en imponerane och lång karriär inom amerikansk fotboll i bagaget trots sin ringa ålder. Eller vad sägs om 6 st juniorlandskamper, 2 st seniorlandskamper, 1 st Studentlandslagskamp, Nordiskt mästare 2009, Rookie of the year i Superserien 2011 samt nu senast nominerad till Årets Coach 2014. Intresset från övriga klubbar var såklart stort när det började viskas om en comeback. Till slut föll dock avgörandet till moderklubbens fördel.
– Dels handlade det om min familj, med pendling osv. Det är klart att det hade varit spännande att spela i Champions Leauge, men den tiden kommer också. I slutändan grundades nog det hela i att det nästan känns som obeprövad mark jag kliver in på. Jag är en ny människa med nya värderingar, målsättningar och kunskaper. Med andra ord är det en ny spelare som kliver in på planen i år, och då känns det tryggt att göra det i den förening som jag växt upp i och spelat i hela min aktiva karriär.
Att vara borta från amerikansk fotboll i två år och komma tillbaka till Superserieform är ingenting som görs på en offseason om man legat på latsidan. Det är en tuff sport som kräver enormt mycket tid, framför allt i form av gymträning.
– Det blir en omställning, helt klart. Framför allt att få in träningstimmarna som krävs, att sätta upp och hålla rutiner med kost och träning. Kulmagen passade möjligen rollen som HC men nu är det mer eller mindre borta, säger Niklas med ett skratt. Ärligt talat, just nu slår jag mina gamla personbästa på gymmet vecka efter vecka. Jag ser varje tillfälle att träna som en gåva och det ska bli riktigt kul att spela både mot och med nya och gamla spelare!
Vi i klubben är självklart oerhört glada över att få tillbaka Niklas som spelare i Elitlaget, och hoppas att den nystartade eran blir lika långvarig och framgångsrik som den senaste.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.